love will get you killed

du är som en drog, en drog jag är beroende av

men det skulle vara så mycket enklare om du var solen, solen jag behövde
eller vinden, som faller så naturligt

men du är en drog, en drog jag är besatt av, en jag inte kan vara utan
en drog, som skadar mig och jag vill sluta bara sluta men du finns överallt, i mina drömmar, hjärnan, hjärtat, oron, oron över att aldrig mer få en dos av dig. Du finns i mn hunger, i min mättnad, i min rastlöshet.

Du, du och du

Han är död. Han är hjälplös. Han är lika vit som snön på marken som glittrar olika vita färger en kall morgon i solskenet. Jag önskar alla kunde se ditt absurt vackra ansikte även som död. Jag trodde du skulle dö en klichig död, överdos på heroin. Eller kanske en bil olycka, ena stunden ler du andra är du röd av blod. Men det fanns aldrig något namn på din död.

Han ligger på sängen med öppna ögon och solen som tittar fram bakom gardinerna stör honom inte. Ingen grimas, inte ens en ryckning i näsan. Han ligger i sängen och fönstret är en tv som skiftar olika årstider. Från värmeflammor till gröngula löv som kryllar marken och staden, den ser tom ut. Sen blev det vinter igen och han blundade. Han såg sin fru dö en kall vinter, sen dess lekte vi aldrig flygplan längre.

Tidningen skriver om mannen som är hjälten i stan. Staden vilar aldrig och han är alltid längst upp på taket. Takläggare, det var hans jobb. Russian vodka och John Silver stod alltid på samma plats på bordet, uppknäppta manchester byxor i någon ful grön färg, mat på bordet och hennes leende. Sen var det fest vare sig det var fredag eller onsdag. Gitarren gav ifrån sig olika ackord som hans fingrar nuddade på strängarna. Hennes favorit låt, natten ekar gräshoppornas sång och staden, den vilar aldrig.

Jag går fram med en vas jag fyllt med vårluft och maskroslukt. Jag tänkte att det kanske kommer väcka honom. Men han låg där fastklistrad, nästan dammig. Som en gammal tavla som förlorat sin glans. Jag frågade om vi kunde leka flygplan, sådär som vi gjorde förr, varför kan vi inte leka flygplan, varför tappar du mig varje gång du nuddar i mig? Jag ropar, jag skriker men flygplanet lyfter aldrig.


Det var på vintern han blev sjuk, men det märktes knappt han syntes bara inte till på taken lika ofta längre. Vodkan och John Silver paketen var strängt förbjudna, doktorerna mumlade något språk, du tog en cigarett. ”Jag äter inga mediciner, det finns ingenting som kan hjälpa mig nu” sa han med sin magra hals som en gång var fyllig. Det var här någon gång han tappade allt hår.

Det är vinter, en kall november natt. Jag leker inte flygplan längre
Och staden? Den vilar nu.

"Någon öppnar dörren, kikar in. Det är en sådan där "hur-mår-du" kik-genom-dörren grej. Du vrider huvudet och det känns som det går alldeles för sakta, du ser stackars-henne-minen och ett par läppar som formar några obetydliga ord. Du hör ingenting. S L O W M O T I O N   du vänder tillbaks huvudet in till din ensamhet. Ensam, du känner dig ensam, så du blundar och försvinner in i din bubbla. Den där bubblan där du känner dig som tryggast, den där bubblan som gör dig ledsen. Sitter du där hela tiden slipper du bli lycklig, för då blir du aldrig besviken heller, var det en gång du sa"

Du blundar, du hör, du tänker, du känner
Nej vem är hon vem är hon du knyter skorna på nej
Jag förösker visa dig med blicken, men det är inte mig du ser
Nej, din hand på hennes axel, dina läppar mot hennes kind, ditt hjärta i hennes hand

Du vaknar, bubblan spricker men du pressar ögonlocken igen
Vet hon om att dina öron spänner sig när du är trött och att din favorit mat är en stor portion med mos och kötbullar, vet hon om att du har tre födelsemärken på kinden som ser precis  ut som de tre vise männen när stjärnorna kryllar en svart natt. Vet hon om att du skakar på benet när du känner dig orolig, biter dig i läppen när du inte vet vad du ska säga, kliar dig i huvudet när du inte orkar mer och vet hon om, att när du fäller en tår, att det är handen bakom nacken du vill ha som tröst. 

Nej, ditt hjärta spricker, du klarar inte av mer, lite till LITE TILL
Hon kommer aldrig älska dig så som jag. Du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig

De säger att det är tiden som ska läka alla sår, det är den som driver oss framåt
men allt där emellan? oändligheten
ensamheten

S T O P

Du vaknar, du vrider huvudet mot dörren där ett huvud sticker fram med stackars-henne-minen. Du vrider tillbakas huvudet och försvinner i din ensamhet. Du pressar ögonlocken och gömmer dig igen

om och om igen

Sleepless nights knowing there'll be no waking up next to you. And you even look nice as hell in black 

Bakom stängda dörrar finns alltid DU, som dricker för att glömma det du såg, det du hörde, det du sa. 
Du var den som vände huvudet, läkte dina sår med något som gjorde dig lycklig. Idag dricker du och är trygg i den olyckliga sitsen där ingen kan göra dig ledsen. För det var kärlekens fel

det finns även DU, som säger att du lycklig. Du var den som levde ditt liv, var självständig, lutade dig aldrig på någon annan. För du visste, "lutar du dig för mycket kommer du en dag ramla". Idag ler du och säger att du är lycklig, men du vet att du är som olyckligast. För kärleken svek dig

och DU, som säger att du är olycklig. Du var den som såg bortåt allting, älskade att älska absolut ingenting. Idag är du svag i knäna och har glömt bort att älska ingenting. För kärleken krossade dig

DU, som slår knogar i väggar. Du var den som var harmonisk lycklig skötsam. Idag går du med krossade nävar i hopp om att bedöva smärtan. För kärleken försvann

och hur många krossade nävar, tomma flaskor & falska leenden krävs det för att göra mod av sorgen och börja agera?

kärleken som dödar oss omedvetet eller bara kärlekens manus?